Att anta en utmaning.

Med posten kommer en inbjudan till den femtonde upplagan av utställningen" Svart på Vitt" som visas på konsthallen i Landskrona av alla ställen. I mitten av nittiotalet hade jag den stora äran att få deltaga där nere med två bilder. Svart på vitt är en jurerad utställning där endast dessa båda färger får användas, om man nu kan kalla svart och vitt för färger, jag vill se dem som ljus och mörker. Bilderna presenteras oramade med passpartout i måtten 50 x 70 cm.
Landskrona konstförening är en av de älsta i sverige och firar 80 år i år, de har också en fantastiskt fin konsthall som ligger centralt i en park, vad jag kommer ihåg, det har ju gått 18 år sedan dess, då jag tillbringade större delen av dagen på tåg för att vara med på vernissagen i denna skånska metropol.
Vad gör man med den nya utmaningen, lägger den åt sidan och glömmer är nöjd med det som varit. Nej jag har alltid varit en tävlingsmänniska, far in till Örebro och skaffar svart tusch och några 640 grams akvarellpapper och en stor tub med vit akrylfärg. Eftersom jag är lite trött på oljan och alla kulörer efter arbetet med Örsta-utställningen så blir detta ett intressant exprimenterande. Efter ett par veckor har jag fått fram ett antal bilder, man får bara delta med tre bilder, som jag tycker hänger bra ihop. Nu vidtar fotografering, redigering och utskrivning på a4 fotopapper  i min skrivare och jag är ganska nöjd med resultatet.
Numera andvänds detta med foton på originalen alltid i jurerade utställningar, enkelt och bra. Jag kommer ihåg då man släpade originalbilder bilder till Liljevalchs för att efter några veckor åter göra en Stockholmsresa för att hämta hem de refuserade bilderna. Jag kan komma ihåg stämningen bland alla som hämtade, tysta och nedstämda av det hopp som flytt om att bli antagen och att gå en ljus konstnärsframtid tillmötes.
Några veckor före, vid inlämningen på Liljevalchs, var stämningen en helt annan, prat och skratt och sneglande på varandrads verk som befriades från döljande embalage och stod där efter väggarna nakna i väntan på att lämnas in tillsammans med väl ifyllda dockument. Då tänkte man ibland, kommer han med, med dessa obegripligheter i omöjliga färger, då kommer jag också med. Vem kom med tror ni, jo han med obegripligheterna.
 
Nå hur gick det då med mitt deltagande i den femtonde utställningen "Svart på Vitt "någon vecka före påsk kom det ett brev från Landskrona Konstförening. Jag öppnar och det första jag ser är " Grattis".

Ny start i ateljèn och på det nya året.

Har jag varit lat? Det var längesedan det hände något på den här sidan. Sedan ett år tillbaka har jag arbetat med min utsställning på galleri Örsta, det har tagit all min tid och kraft och en krånglande dator har gjort att lusten att leka författare har uteblivit. Nu är utställningen över, det blev den framgång jag hoppades på, många besökare, positiva kommentarer och en lysande recension i NA med bilder. Man lever alltid i ovisshet och spänning inför en utställning, och ännu mer när den är på hemmaplan och på ett så omskrivit och berömt galleri som nya Galleri Örsta.
Publiken och recensenten såg att jag inte fastnat i gamla hjulspår utan att jag försöker komma vidare i mitt skapande med färg och spackel som jag numer misshandlar färgen med. Då uppstår ytor som blir mer transparenta och i mitt tycke mer levande. Under tiden en utställning pågår så blir det inte mycket gjort på ateljèn, det är svårt att koncentrera sej på skapande, ideerna finns där men får skjutas framåt. Jag har också gjort ett par inhopp på Kävesta Folkhögskolas bild och formlinje där vi arbetat med att måla modell. Fantastiskt roligt att träffa
unga vetgiriga elever som vill förkovra sej i konsten att sätta färg på modellens olika uttryck.
I veckan som gått har jag börjat måla igen och är åtminstone med en av bilderna ganska nöjd, det känns som att mina egna krav på måleriet är större nu än före min utställning på Örsta, det betyder mer "göra om" och mer funderande innan jag "godkänner" mitt arbete.
Jag har några intressanta platser jag skulle vilja visa mina bilder på men som alltid är det lång framförhållning och svårt att få några klara besked. Särskilt gäller detta kommunala konsthallar som inte verkar ha den rätta kompetensen eller den rätta viljan.
. Det är viktigt att bildkonsten kan visas runt om i landet på mindre orter och inte bara i de större städerna. Om det finns en konstintresserad kulturchef så brukar det vara mindre problem, men oftast så ingår också titeln fritid i chefsbefattningen och då får kulturen stå tillbaka för den av politikerna prioriterade idrotten.
Ja nu har jag gnällt lite om våra villkor, det känns bra så nu avslutar för denna gång.
 

Helgens vernissage


Hej!
Mitt namn är Linn och jag gästspelar lite på den här bloggen. Olle är min morfar och jag agerar lite datorsupport ibland. Det är ju lite trist att alltid vara med i kulisserna så nu tänkte jag att jag ska passa på att skriva lite.
Helgen som var innebar en stor dag. Vernissage på Galleri Örsta. En något malplacerad, men häftig byggnad som är en fantastisk utställningslokal på insidan. Lagom stort och mycket ljus. Tavlorna framhävdes på ett fint sätt. En ny färgskala har letat sig in i tavlorna, lila/rosa i alla olika nyanser. Inte så att färgen tar över tavlorna helt och hållet men det fanns, i många av tavlorna, en liten detalj i den färgen. Det var fantastiskt fint.
Om ni ser på tavlan på bilden så kanske ni hittar det ni med?
Nu ska jag lämna tillbaka den här bloggen till dess ägare, tack för mig.
Linn

Galleri Örsta ett "konstens tempel"

På lördag den 12 januari har jag vernissage på Galleri Örsta ,utanför Kumla, med måleri och ett par installationer. Då har ni chansen att se en del av mitt arbete de senaste två åren. Jag ser fram emot att möta publiken och de kommer att möta ett måleri i förändring.
Välkomna!

Valborg och lövsprickning

Slut på april och löven på björkarna har börjat visa en skir grönska. Hörde en gång en konstnär som sa att han inte kunde måla vår och sommartid då han tyckte att allting var bara grönt. Han missade kanske alla nyanser i det gröna, från varmt till isande kallt grönt. Den här årstiden gör alla måsten i trädgården sej påminda och jag tillbringar inte alla veckodagar på ateljèn, vilket gör att då jag är där är mer "sugen" och motiverad. I går hade Kävesta Folkhögskola öppet hus för almänheten och jag blir som varje år överaskad över vad de har åstadkommit på konst och fornlinjen. En hel del krokier kände jag igen och jag hade väl en liten del i tillblivelsen av. Tänk vad det gör med en vit passpartout och uppsatt på en vägg. Träffade några som varit elever för flera år sedan och som komihåg mej, sånt känns bra.
Jag har i dag transporterat 7 stycken alster i trä och tyg till ateljèn som, då det gäller den textila biten har jag fått god hjälp med, av min fru. Jag har tänkt presentera samlingen i början på nästa år, tillsammans med en annan grupp träalster mistänkt lika hus, få se om det fungerar. I veckan har jag färdigställt en modell, till en skapelse som jag har det mesta materialet till, i fullskala 3,5 m hög, det är spännande att föreställa sig fullskakan då man ser den tio gånger mindre modellen.  Målet är den färdiga skulpturen, men vägen dit , alla hinder och besvärligheter som måste övervinnas är minst lika spännande.
Nu önskar jag en grön och glad Valborg.

Äntligen fredag.

Fredag och gästspel på Kävesta Folkhögskola, det är väl lite si och så med närvaron nu sista dagen före påsklovet. Det blev 10 elever till slut när vi slog ihop grupperna, lagom utrymme  och bra stämning. Lavering och kollage som gäller i dag. Alltid något darrigt första försök att få med modellen Anna-Karins kurvor och uttryck på pappret, men redan efter 2-3 ställningar med kortare tider så börjar det lossna. Pennfattningen av akvarellpenselen är borta hos de flesta av deltagarna och de har börjat "måla"vilket resulterar i några riktigt bra laveringar. Det verkar som många av eleverna inte tror på sej själva, de behöver beröm och uppmuntran som stärker självförtroendet.
Så river vi papper i olika kulörer, limmar ock kladdar som det värsta dagis, det blir en del bra resultat av detta också.
Påfrestande långa ställningar för Anna-Karin som tappert kämpar på.
För övrigt har veckan varit bra då det gäller mitt eget skapande, har i flera månader gått och irriterat mej på en gul och en blåaktig fläck i en stor målning, tog till kniven och skrapade bort kom ner till grunden i skivan och se - där fanns den färg jag var ute efter. Blandade till, smetade på, delade den gulaktiga till två små ljust ockra, och kände mej nöjd.Kollade i dag och konstaterade att målningen "växt" och stör mej inte längre.
Äntligen ser det ut som jag får till en hemsida, ingen egen konstruktion, jag får god hjälp men jag har förstås synpunkter. Jag har sett så många dåliga exempel på hemsidor så jag har hållit emot i det längsta, men en del gallerister och föreningar frågar. Jag kan uppdatera och byta bilder själv (hoppas jag) och kommer att länka till den här bloggen. Äntligen fredag säjer en del, för mej går det också bra med "äntligen måndag".

Var visar jag en sådan bild?

Nu kära läsare, om jag har några, tror ni väl att jag har somnat eftersom det var länge sedan jag var aktiv här. Jag vet inte vad jag skall skylla på, möjligen slöhet framför datorn. Jag har i alla fall varit aktiv på ateljen, utställningen i Lindesberg närmar sig, och nästa års stora framträdande på hemmaplan finns där i bakhuvudet.
Jag har arbetat i större format på hård skiva med spackel och kniv och fått fram något som jag tror på, det blir en speciell struktur och mönster i färgen och något " ovanifrån "-perspektiv på det hela. Nu har jag arbetat mej igenom ett antal sådana bilder så nu behöver jag en paus från detta sätt att behandla färgen. Jag har i dag arbetat med två små bilder,  kommer på att innehållet, målningens uttryck är viktigt. Inte bara vackra färger, harmoni och balans i kompositionen. Detta borde jag veta efter så mycket målande, men ibland frestas man att låta färg och komposition ta över, resultatet kan bli en vacker färgkomposition med lite stimulans för beteraktarens fantasi.
Därför är det viktigt att en viss disharmoni får finnas med i målningen. Plockade fram en målning efter en resa i gränslandet nellan Tyskland och Frankrike då vi besökte flera krigskyrkogårdar, en ganska stor mörk målning med massor av vita kors. En skildring av krigets vansinne som jag blev starkt påminnd om i dessa gränstrakter där krigets fronter passerat ett antal gånger.
Var visar man en sådan bild, vilken gallerist eller konstförening vill se en bit verklighet på väggen?
I morgon är en ny dag med nya vita dukar grundade för verkligheten.


The last art messige 2011

The last art messige 2011. Nu närmar sig finalen på detta konstår 2011. Jag känner mej nöjd med det jag presterat på konstens område 2011. Kan man säga så, det betyder ju att man accepterar sittuationen, det man uppnått på konstens område, tappat nyfikenheten, viljan att fortsätta utforska färgens möjligheter. Det har jag defenetivt inte, hur kan jag då vara nöjd, jo jag ser en förändring i det jag målat senare delen av detta år. Förändringen ligger i att jag försöker locka fram mer stämning och kanske mystik i bilderna, fortfarande med naturen som grund den kommer jag aldrig ifrån. Naturen kommer vi som levande varelser inte ifrån den ÄR och vi har att förhålla oss till den på något sätt i våra konstnärliga uytryck. Inför 2012 står jag för min största utmaning hitils att i början på 2013 fylla ett välkänt galleri med bilder med kvalite och storlek. Därför känner jag stor arbetslust och tillfredesställelse över att jag kanske hittat en liten röd tråd i de senaste skapelserna. Men jag vet att tvivlet kommer i perioder och bara vetskapen om detta betyder skärpning och omprövning, nya och ibland våldsamma angrepp med färg på duk och panå för att komma vidare.
Tacksamma avbrott i måleriet kommer det att bli på vårkanten 2012 då jag gästar Kävsta folkhögskola, vi kommer att arbeta med kroki. De har besökt mej i ateljen vilket alltid är fantastiskt roligt, att träffa unga hungriga öppna ungdommar som vill pröva olika konstnärliga  uttryck, det skulle vara en mänsklig rättighet för alla att någon gång i livet förutsättningslöst få pröva sin kreativitet. I mars gästar jag Lindesbergs konstförening på biblioteket där, vilket jag ser fram emot, konstföreningar är alltid trevliga att ha att göra med de förstår vikten av att konst visas inte bara på de stora arenorna, utan också nära i de mindre centra.

Storstadsbesök

Novembersöndag, regn och dis perfekt väder för arbete i ateljen, men man måste ju vara social också. Jodå jag fick med två målningar på "Länets konst" hamnade i salen med måleri. Egentligen så är museets lokaler inte mycket att skryta med, mörkt och murrigt så Örebro behöver verkligen  ett modernt hus för konsten. Besökte Stockholm förra helgen, Moderna, Fotografiska och Valdemarsudde. Hills måleri på "udden" är alltid fantastiskt att se och särskillt alla bilder från hans sjukdomsperiod som i dag verkar väldigt moderna. Hill skrev hem till en kollega när han vistades i frankrike att "nu skulle Sverige få se på de mest fantastiska målningar som någonsin målats" ja någonting i den stilen skrev han. En fantastisk inställning till måleriet som kan vara rättesnöre till allt målande och nyckeln till framgång  även i dag.
Hann med en del gallerigesök, men blev inte så impad, man ser två  sätt presenteras för publiken det vackra tillrättalagda, snälla som går att sälja utan ansträngning och så det exprimentella, abstrakta i bland obegripligt  men säkert för konstnären självklara. Jag tror att det i bland skulle behövas en liten vägvisare för att betraktaren skall hamna på samma slingrande väg som konstnären, eller räcker det med att konstnären förstår sitt eget uttryck.
Jag som kommer från landet med kanske en åldrig uppfattning av vad jag ska se och känna, vid inträde i storstadens gallerivärld känner mej frustrerad då jag inte kan hitta några ingångar till det som hängts på väggarna och som kallas konst.
Jag saknade det starka personliga uttrycket som gör att man kommer ihåg det man sett oavsett om det är abstrakt eller realistiskt.

Lugnet efter stormen ?

Efter några veckors uppehåll är jag nu tillbaka framför staffliet med penseln i handen, pensel är väl inte riktigt med sanningen överensstämmande, idag är den utbytt mot en ganska bred spackelspade. Skivan jag målar på är ganska stor, har varit lock på en låda som var emballage till mina grönländska bilder då de skickades med lastbil från Paris i början på 2000-talet. Lugnet efter stormen råder nu, i helgen öppet hus på ateljèn, den årliga konstslingan med 19 olika aktiviteter, välbesökt hos mej ca: 220 personer många intresserade av bilder och en del kommer för kaffe och en stunds prat. Utan Carinas insats vore detta evenemang ogenomförbart för min del. Det är märkligt vad människor kan se i mina bilder, någon såg får i massor i flera bilder, mej veterligt så har jag aldrig målat får.
Jag hade turen att bli antagen till" Rådhusets julkalender" även i år, tredje året i följd. Kort om tid i år, inlämning redan den 27 oktober. Tema i år "Nära", redan på hemvägen från intruduktionsträffen med alla medverkande konstnärer, fick jag en idè som jag började skissa på och har nu en färdig bild.
På torsdag hämtar jag hem min utställning i Eskilstuna, spännande att se om det har hänt något, men jag har inga större förhoppningar om någon försäljning, det är inte konst som folk prioriterar i dessa tider. Mitt i allt detta så uppstår "Länets Konst" igen, och där måste man ju lämna in någonting. Det visade sig vara mycket populärt, salarna på Länsmuséet var översållade med alster av alla sorter, stackars jury; detta blir ett jättearbete så man får vara glad om man får med någonting.
Bra att muséet tar upp denna gamla utställning igen, det fins ett behov och en möjlighet för unga friska uttryck att komma upp på den vanskliga konstbanan, läs väggen/golvet på länsmuseet och bli sedd av en publik och kanske av en kritiker. Men den risken är väl ganska liten då vår "drake" inte prioriterar den sortens skriverier på kultursidorna längre.

Utkast: Sept. 19, 2011

Dagarna går i rasande takt, det ena avlöser det andra och någon arbetsro har svårt att infinna sej. Med arbetsro menar jag dagar då jag från morgon till kväll får stå framför staffliet och bara koncentrera mej på färger och former och göra djupdykningar i bildvärlden. När jag ser mej om i ateljén och bland målningarna som står i travar eller hänger på varje kvadratdecimeter av väggarna, så skulle jag ju inte behöva ta i penselarna, kniven och spackeln på mycket länge. Det käns som har jag kommit in i en återvändsgränd bland former och färger, jag börjar på flera dukar och pannåer och märker snart att det jag gör, är redan gjort - av mej. Man kan inte springa ifrån sig själv men man måste kunna bredda sitt tänkande och kliva över gränser och våga pröva nya infallsvinklar.
Efter ett besök på akvarellmuseet i Skärhamn och Emil Noldes kraftfulla akvareller infinner sej lusten att ta fram de vattenburna färgerna igen. Jag har ju varit ganska bra på att komma överens med färg, vatten och 640 grams papper, vilket jag fick bekräftat då självaste Arne Isaksson köpte en bild som jag hade fått med på Nordiska akvarellsalongen för ett antal år sedan.
Min vernissage på Konstfrämjandet i Eskilstuna närmar sej, jag har sett inbjudningskortet, det ser bra ut, de har valt själva av mina fyra inskickade bilder och det blev den bild jag helst ville ha. Man kan tycka att det skulle bli rutin att ställa ut på nya ställen men att träffa nya människor, nya lokaler är alltid lika spännande och inte minst att träffa en ny publik och höra och se reaktioner på mina alster. De alltid trevliga damer (för det mesta damer) gör ett fantastiskt arbete för att hålla konstens fana högt på alla mellanstora och mindre orter runt om i Sverige.

Dansk utflykt

Nyss hemkommen från ett regnigt Bornholm där vi har hängt 32 bilder på Galleri Rasch i Rönne, Bornholms "huvudstad". Inte bara jag i denna jättelokal utan också två trevliga danskar med textil, installation och måleri. Mycket trevlig vernissage med på danskt vis uppdukat vinbord med rött och vitt, som i den danska flaggan.Vi hann också med besök på två av Bornholms konstmuséer, på det största av dem finns en av mina absoluta favoriter då det gäller måleri, en triptyk målad 1949 av Nils Malkolm, den kan jag inte se mej mätt på, underbara färger mustigt och kraftfullt och med underbar komposition. Ännu ett bevis på att bra måleri står sig genom decennierna.
Nu hemma igen och "målarsugen" till tusen, startar med fyra småbilder, känner att jag måste få arbeta mer fysiskt vilket betyder större format, men har gett mej tusan på att klara de små först.
Korresponderar flitigt med Konstfrämjandet i Eskilstuna inför min utställning där om en och en halv månad, tar med några skulpturer dit, tror de står bra där med många fönster på ena sidan i lokalen.
Så i mitten av oktober "konstrundan" med öppen atelje, fullt upp - då trivs jag med livet och konsten.

Veckoslut med måleri och vecka med tvivelaktigt måleri

Kursen är genomförd till allas belåtenhet, tror jag. Att lyfta ett invant måleri till nästa höjd är ingen lätt uppgift, att våga överge det man redan kan och ge sig ut i det okända, för det fodras mod, eller i alla fall en rejäl brottningsmatch med sin egen hjärna. Jag kunde se rejäla utbrytningar till okänd mark som förvånade både mej och kursdeltagarna, några av dem var rena nybörjare alltså helt "oförstörda"och imponerande våghalsiga i sina första försök med färger i tub. Vi var ett mycket trevligt gäng, vi var flitiga och det gick åt många liter stimulantia i form av kaffe.
Jag  har råkat ut för måleriska problem, jag halkar hela tiden in på gamla invanda spår. Efter en veckas slit med färg, kniv, spackel och pensel känns det skönt att än en gång skrapa bort den dyra och tjocka halvtorra färgen.
Men i dag hände någonting positivt, visserligen kände jag igen mej i målningen men friskare än på länge, tyckte jag iallafall då jag lämnade ateljen, vi får se i morgon. Jag har nu så mycket måleri så nu släpper jag inte igenom någonting som jag inte är till i allafall 85 % nöjd med.
Ibland är jag kanske för snabb med att skrapa, en målning behöver "tid" innan den värderas, häromdagen bytte jag färg på listen runt en målning och se då "vaknade" målningen så pass att den kanske får följa med till Bornholm. Många gånger har jag bestämt vad som skall med till Rönne, men så kommer tvivlet. Det slutade med att jag sände en CD med över 30 målningar till PR mannen på Bornholm och det blir nog några till innan vi är där för hängning. Men bättre 10 målningar hem i bilen än stora gluggar på väggen.

Måleriförsök, kursfunderingar och hägrande Bornholm.

Midsommardagsstiltje, cykeltur i grönskan, lite pyssel i växthuset och vila, samt mer vila. Denna dag är nog svenska folkets vilodag efter gårdagens vilda dansande runt den berömda stången och andra ting.
Förra veckans arbete på ateljen präglades av försök att fylla några dukar med färg, skrapa bort och försöka igen. På torsdagen klämde jag dit den bortskrapade färgen på en stor grundad skiva, och då äntligen "lyfte" målningen till en höjd som det var länge sedan jag uppnått.
Jag vet vad denna okoncentration beror på, i ett svagt ögonblick för länge sedan lovade jag ett antal trevliga damer att hålla i en veckoslutskurs i måleri och startdatum närmar sig med blixtens hastighet. Jag har rotat i mitt material ifrån den tid då jag höll i sommarkurser på Kävesta folkhögskola, lagt till och dragit ifrån, grundmålat många meter golvpapp, funderat på arbetsuppgifter.
Hoppas att det räcker, det är inga nybörjare jag skall jobba med, jag tänker i alla fall bjuda på mej själv och jag vet av erfarenhet att det kommer att inspirera mej att ta del av andras bildskapande. Vi kommer att vara oberoende av vädrets makter i Ideströms förnämliga atelje med rekordhögt i tak. Koncentrationen kommer att ligga på att försöka få var och en att ta ett steg till ut på måleriets "okända" vatten.
Häromdagen kom färjebiljetterna till Bornholm där jag deltar tillsammans med två danskar i en utställning i Rönne, med vernissage den 10 augusti. Lokalen är jättestor, så här kommer jag att ta med några kvadratmeter måleri från den senaste vintern och våren. Bornholm är en fantastisk oas, detta lilla stycke Danmark där man tillochmed kan förstå det mesta av det vanligtsvis svåra tungomålet.

Mina barn är hemma igen.

Nu är mina barn hemma igen, inte alla förstås, efter utflykten till Bergööhuset i Hallsberg. Efter bärande uppför ateljetrapporna så vilar de ut i stora rummet. Det känns en tommhet och saknad när jag inte kan ge dem en liten översyn varje dag och inhämta en liten dos inspiration för fortsatta måleriska äventyr. Nu känns det bra igen, den tid då utställninge pågår blir inte så kreativ på konstens område men det har funnits andra saker att lägga kraften på, två stycken"gurkhus" har tillverkats, husgrunden, verandan, altanen  på huset har fått ny färg. Det är ju också måleri men mycket mer minimalistiskt än mitt vanliga. Några förmiddagar har jag varit på ateljen och gjort försök med färg och penslar och en dag hände det att färgen gick min väg, skönt att trots ett längre uppehåll hitta tillbaka. Det har också blivit några "slentrianer" som med 100 procents säkerhet inte kommer att överleva nästa veckas slut.
I dag kom meil från Rönne på Bornholm med datum för mitt nästa framträdande med mina två Bornholmska vänner, så det kan bli, jag har träffat dom en gång på min utställning i Ååkirkeby för två år sedan och det kändes bra, de gillade vad de såg och efter att vi hade besökt dem på deras gård och atelje och sett vad de gjorde så kände jag att vi skulle kunna göra något bra tillsammans. Rönne konstförening nappade på förslaget om en utställning i deras förnämliga och jättestora lokal i centrum av Rönne.
De bilder jag tar till Bornholm skall vara äkta måleri, vad det nu är, med kraft, tyngd, färgstarkt, dock inte "rått", jag har några bilder som platsar och blir en bra början.
Några trevliga damer som målar har övertalat mej att leda en veckoslutskurs i måleri direkt efter midsommar, vilket betyder att jag behöver börja gå igenom mitt teoretiska material för att vara förberedd för att kunna ge dem något mer insyn i färgernas och formernas underbara värld.

Begynnande hängning

Torsdag, två dagar före vernissage i Hallsberg. Packar bilen på förmiddagen, trodde inte jag skulle få med allt men det gick, sikten åt höger kunde varit bättre men där långt upp på instrumentbrädan ligger en dam i svart nikab.
Allt ska med, även om jag kommer att köra tillbaka en del bilder. Det är alltid bra med stort urval att välja ur. Ljuset i konsthallen är helt fantastiskt märker vi då vi demaskerar skulpturer och bilder. Den vägg jag var hundra säker på, vilka bilder som skulle finnas på den, blev starkare då jag tänkte om och bytte ut en vattenbild mot en mer jordnära.
Ja det var så långt vi hann i dag; jag, Siv och Marita, dessa båda verkliga konstentusiaster som har lång erfarenhet av hängning i den vackra konsthallen. I morgon blir en spännande dag och det känns bra att ha två par ögon till för att hitta de rätta kombinationerna mellan färger och former.
På lördag klockan elva slås portarna upp för allmänheten och då får jag se om min marknadsföring genom postverket och vår eminenta lokala TV-station "Kumlanytt.se" har lockat några besökare.
För mej är alla utställningar lika viktiga, men denna är ju nästan på hemmaplan vilket betyder fler besökare som jag känner och det käns lite mer än att ställa ut på Galleri "Grönland" i Malung eller hos konstföreningen i Malmberget.

30 dagar kvar

I dag är det 30 dagar kvar till vernissage i den vackra konsthallen i Bergööhuset i Hallsberg. Carl Larsson var en gång måg i detta hus och har brukat färg penslar på väggarna i övre våningen, och skulle han vakna till och gå ner i min utställning så skulle han nog inte känna någon likhet mellan hans och mitt måleri. Jag brukar inte vara nervös inför en utställning, men den här gången käns det något pirrigt. Det är nästan hemmaplan och här kan man inte komma med någon gammal skåpmat, det tänker jag inte göra heller det är väl så att jag har alldeles för mycket att välja på. Jag bär fram och tillbaks med bilderna på ateljèn för att se vilka som passar med varandra. Det blir både skulptur och måleri, och en av skulpturerna kanske kan vara kontroversiell, själv tar jag inte ställning utan ställer en fråga till publiken.
Det är dagsaktuella händelser jag tar upp i ett par målningar och i skulpturer, det är den allvarliga delen i utställningen. Det blir också en humoristisk del har jag tänkt, där det svänger från skulpturen "rödhårig modell med vantar" ner till kritor som kunde vara gjorda av barn som inte är förstörda av måsten utan fortfarande är fria i tanken.
Måleriet svänger mellan berättande färger och former i vattenlandskap, till stora bilder med dramatik, mystik och tyngd. Det gäller att begränsa sig och försöka få till en bra utställning men jag kommer att få god hjälp av Siv och Marita som är en stor praktisk del av Hallsbergs framgångsrika bild- och konstförening.

Att vända ett misslyckande till framgång.

Startar med att ösa på färg och breda ut med nyinköpt "japanspackel". Det tar ganska lång tid att fylla den ganska stora skivan med färg, under tiden den vanliga våndan, kommer det att resultera i någonting vettigt. Just nu är jag ganska trött på detta abstrakta skapande som går ut på att med färger och former komponera bilden så att den blir acceptabel åtminstone för mej, att jag kan hitta en väg in och se om jag kan komma vidare bland färgsjok och oindentifierade former.
Nästa dags morgon ser jag positiva möjligheter och fortsätter "spacklandet" men hela tiden känner jag svagt gnagande tvivel, målningen liknar mer och mer någonting jag redan gjort och jag hittar ingenting att ta tag i. Fram på eftermiddagen ger jag upp och får en annan användning för den nyinköpta spackeln, att skrapa bort den dyra färgen av märket "Lukas"
Skönt, nu släpper våndan och tvivlet, börjar på några små dukar som jag fyller med den bortskrapade färgen från den stora skivan, duger bra som grund. Nu har det gått några dagar och jag har gått och tittat snett på den stora skivan med färgrester och linjer efter spacklandet och ibland tycker jag att den är bättre än den någonsin var under min våldsamma behandling med spackeln. Nu åker den upp på bordet och plötsligt kommer flera lysande ideèr om vad slutresultatet kan tänkas bli. Efter en dags intensivt arbete mestadels med penslar, känner jag att det går åt rätt håll, jag har passerat det stadium i målningen då det inte går att misslyckas helt. Nästa dags morgon blir jag positivt överraskad av vad ser, den är inte abstrakt på samma sätt som de senaste målningarna jag arbetat med, här finns föreställande former, former som överraskar i den komposition de hamnat i, det finns också en berättelse och en egen verklighetsupplevelse i bakgrunden.
Några smärre justeringar och jag är nöjd med att ha vänt ett misslyckande till, för mej, en framgång.

Uppochnervänd konst

Mitt älsta barn-barn tycker att jag skall presentera mej lite mer tydligt, vad jag gör hur, och varför. Det vet hon säkert eftersom hon studerar informationsvetenskap på universitetsnivå. Det är säkert aldeles rätt tänkt i de flesta verksamheter då man vill komma ut med vad man kan och vill, men i mitt yrke målare och skulptör tycker jag att inte samma regler gäller. Yrke förresten, borde då vara konstnär, men jag kallar mej målare och skulptör då jag tycker att ordet konstnär är missbrukat och används i alla möjliga och omöjliga  sammanhang. För vem gör jag konst? Ja i första hand för mej själv för att jag är nyfiken och vill se vad som händer om jag gör si eller så med färgen eller träbitarna. Har man så lyckats att få andra betraktare att se någonting igenkännligt i det de ser gjort av mej, det driver mej att fortsätta skapa för att visa för andra.
Det finns ett antal olika tekniker för att skapa konst, det är det man lär sig på konstskolor, det blir bara en tråkig uppräkning, det som räknas är slutresultatet om man har lyckas i sitt meddelande till betraktaren.
I dag hade jag besök i ateljèn av min kompis som jag högaktar för sitt genuina intresse för konst, vi diskuterar mitt arbete, vänder och vrider på bilderna. I dag vände han på en stor målning som jag inte var nöjd med, och se där såg jag någonting nytt, här behövs bara smärre justeringar så klarar den att bli kompis med mina andra bilder i min femverksserie i större format. 

Gäst i en annan atelje.

Jag har de två senaste fredagarna återvänt till Kävesta Folkhögskola för att som gästlärare denna gången undervisa i konsten att måla modell. Lite nervöst känns det att möta en grupp vetgiriga och kreativa ungdomar. Efter en inledning med prat och beskrivande ritande på tavlan så kände jag att de var med på mina ideèr. Redan efter den första långa ställningen med den förkylde modellen Felix så kan jag se var eleverna står i sina försök att fånga den mänskliga kroppens uttryck med färg. Här fins ämnen till framtida konstnärer, utan tvekan.
Efter förmiddagsfikat lossnar det och när vi kommer ner på kortare tider blir det ännu bättre bilder. Det är ju inte för att jävlas med eleverna och stressa dem, som vi drar ner tiden , utan för att de skall fatta snabba beslut och inte fastna i detaljer. Den avslutande serien med tre tvåminutersställningar resulterade i mycket bra bilder, det sa jag till mina elever vid genomgången och det tyckte också Felix och han har ju sett många mer eller mindre lyckade försök.
Nu var både jag och eleverna trötta efter denna intensiva konsentration och jag dessutom hungrig. Det känns bra att få komma ut och träffa dessa unga ambitiösa elever som kontrast till mitt ensamarbete i min ateljè.

Tidigare inlägg
RSS 2.0