Olle Medin

Startar med att ösa på färg och breda ut med nyinköpt "japanspackel". Det tar ganska lång tid att fylla den ganska stora skivan med färg, under tiden den vanliga våndan, kommer det att resultera i någonting vettigt. Just nu är jag ganska trött på detta abstrakta skapande som går ut på att med färger och former komponera bilden så att den blir acceptabel åtminstone för mej, att jag kan hitta en väg in och se om jag kan komma vidare bland färgsjok och oindentifierade former.
Nästa dags morgon ser jag positiva möjligheter och fortsätter "spacklandet" men hela tiden känner jag svagt gnagande tvivel, målningen liknar mer och mer någonting jag redan gjort och jag hittar ingenting att ta tag i. Fram på eftermiddagen ger jag upp och får en annan användning för den nyinköpta spackeln, att skrapa bort den dyra färgen av märket "Lukas"
Skönt, nu släpper våndan och tvivlet, börjar på några små dukar som jag fyller med den bortskrapade färgen från den stora skivan, duger bra som grund. Nu har det gått några dagar och jag har gått och tittat snett på den stora skivan med färgrester och linjer efter spacklandet och ibland tycker jag att den är bättre än den någonsin var under min våldsamma behandling med spackeln. Nu åker den upp på bordet och plötsligt kommer flera lysande ideèr om vad slutresultatet kan tänkas bli. Efter en dags intensivt arbete mestadels med penslar, känner jag att det går åt rätt håll, jag har passerat det stadium i målningen då det inte går att misslyckas helt. Nästa dags morgon blir jag positivt överraskad av vad ser, den är inte abstrakt på samma sätt som de senaste målningarna jag arbetat med, här finns föreställande former, former som överraskar i den komposition de hamnat i, det finns också en berättelse och en egen verklighetsupplevelse i bakgrunden.
Några smärre justeringar och jag är nöjd med att ha vänt ett misslyckande till, för mej, en framgång.

Mitt älsta barn-barn tycker att jag skall presentera mej lite mer tydligt, vad jag gör hur, och varför. Det vet hon säkert eftersom hon studerar informationsvetenskap på universitetsnivå. Det är säkert aldeles rätt tänkt i de flesta verksamheter då man vill komma ut med vad man kan och vill, men i mitt yrke målare och skulptör tycker jag att inte samma regler gäller. Yrke förresten, borde då vara konstnär, men jag kallar mej målare och skulptör då jag tycker att ordet konstnär är missbrukat och används i alla möjliga och omöjliga  sammanhang. För vem gör jag konst? Ja i första hand för mej själv för att jag är nyfiken och vill se vad som händer om jag gör si eller så med färgen eller träbitarna. Har man så lyckats att få andra betraktare att se någonting igenkännligt i det de ser gjort av mej, det driver mej att fortsätta skapa för att visa för andra.
Det finns ett antal olika tekniker för att skapa konst, det är det man lär sig på konstskolor, det blir bara en tråkig uppräkning, det som räknas är slutresultatet om man har lyckas i sitt meddelande till betraktaren.
I dag hade jag besök i ateljèn av min kompis som jag högaktar för sitt genuina intresse för konst, vi diskuterar mitt arbete, vänder och vrider på bilderna. I dag vände han på en stor målning som jag inte var nöjd med, och se där såg jag någonting nytt, här behövs bara smärre justeringar så klarar den att bli kompis med mina andra bilder i min femverksserie i större format.