Olle Medin

Slut på april och löven på björkarna har börjat visa en skir grönska. Hörde en gång en konstnär som sa att han inte kunde måla vår och sommartid då han tyckte att allting var bara grönt. Han missade kanske alla nyanser i det gröna, från varmt till isande kallt grönt. Den här årstiden gör alla måsten i trädgården sej påminda och jag tillbringar inte alla veckodagar på ateljèn, vilket gör att då jag är där är mer "sugen" och motiverad. I går hade Kävesta Folkhögskola öppet hus för almänheten och jag blir som varje år överaskad över vad de har åstadkommit på konst och fornlinjen. En hel del krokier kände jag igen och jag hade väl en liten del i tillblivelsen av. Tänk vad det gör med en vit passpartout och uppsatt på en vägg. Träffade några som varit elever för flera år sedan och som komihåg mej, sånt känns bra.

Fredag och gästspel på Kävesta Folkhögskola, det är väl lite si och så med närvaron nu sista dagen före påsklovet. Det blev 10 elever till slut när vi slog ihop grupperna, lagom utrymme  och bra stämning. Lavering och kollage som gäller i dag. Alltid något darrigt första försök att få med modellen Anna-Karins kurvor och uttryck på pappret, men redan efter 2-3 ställningar med kortare tider så börjar det lossna. Pennfattningen av akvarellpenselen är borta hos de flesta av deltagarna och de har börjat "måla"vilket resulterar i några riktigt bra laveringar. Det verkar som många av eleverna inte tror på sej själva, de behöver beröm och uppmuntran som stärker självförtroendet.

Nu kära läsare, om jag har några, tror ni väl att jag har somnat eftersom det var länge sedan jag var aktiv här. Jag vet inte vad jag skall skylla på, möjligen slöhet framför datorn. Jag har i alla fall varit aktiv på ateljen, utställningen i Lindesberg närmar sig, och nästa års stora framträdande på hemmaplan finns där i bakhuvudet.

The last art messige 2011. Nu närmar sig finalen på detta konstår 2011. Jag känner mej nöjd med det jag presterat på konstens område 2011. Kan man säga så, det betyder ju att man accepterar sittuationen, det man uppnått på konstens område, tappat nyfikenheten, viljan att fortsätta utforska färgens möjligheter. Det har jag defenetivt inte, hur kan jag då vara nöjd, jo jag ser en förändring i det jag målat senare delen av detta år. Förändringen ligger i att jag försöker locka fram mer stämning och kanske mystik i bilderna, fortfarande med naturen som grund den kommer jag aldrig ifrån. Naturen kommer vi som levande varelser inte ifrån den ÄR och vi har att förhålla oss till den på något sätt i våra konstnärliga uytryck. Inför 2012 står jag för min största utmaning hitils att i början på 2013 fylla ett välkänt galleri med bilder med kvalite och storlek. Därför känner jag stor arbetslust och tillfredesställelse över att jag kanske hittat en liten röd tråd i de senaste skapelserna. Men jag vet att tvivlet kommer i perioder och bara vetskapen om detta betyder skärpning och omprövning, nya och ibland våldsamma angrepp med färg på duk och panå för att komma vidare.

Novembersöndag, regn och dis perfekt väder för arbete i ateljen, men man måste ju vara social också. Jodå jag fick med två målningar på "Länets konst" hamnade i salen med måleri. Egentligen så är museets lokaler inte mycket att skryta med, mörkt och murrigt så Örebro behöver verkligen  ett modernt hus för konsten. Besökte Stockholm förra helgen, Moderna, Fotografiska och Valdemarsudde. Hills måleri på "udden" är alltid fantastiskt att se och särskillt alla bilder från hans sjukdomsperiod som i dag verkar väldigt moderna. Hill skrev hem till en kollega när han vistades i frankrike att "nu skulle Sverige få se på de mest fantastiska målningar som någonsin målats" ja någonting i den stilen skrev han. En fantastisk inställning till måleriet som kan vara rättesnöre till allt målande och nyckeln till framgång  även i dag.

Efter några veckors uppehåll är jag nu tillbaka framför staffliet med penseln i handen, pensel är väl inte riktigt med sanningen överensstämmande, idag är den utbytt mot en ganska bred spackelspade. Skivan jag målar på är ganska stor, har varit lock på en låda som var emballage till mina grönländska bilder då de skickades med lastbil från Paris i början på 2000-talet. Lugnet efter stormen råder nu, i helgen öppet hus på ateljèn, den årliga konstslingan med 19 olika aktiviteter, välbesökt hos mej ca: 220 personer många intresserade av bilder och en del kommer för kaffe och en stunds prat. Utan Carinas insats vore detta evenemang ogenomförbart för min del. Det är märkligt vad människor kan se i mina bilder, någon såg får i massor i flera bilder, mej veterligt så har jag aldrig målat får.

Dagarna går i rasande takt, det ena avlöser det andra och någon arbetsro har svårt att infinna sej. Med arbetsro menar jag dagar då jag från morgon till kväll får stå framför staffliet och bara koncentrera mej på färger och former och göra djupdykningar i bildvärlden. När jag ser mej om i ateljén och bland målningarna som står i travar eller hänger på varje kvadratdecimeter av väggarna, så skulle jag ju inte behöva ta i penselarna, kniven och spackeln på mycket länge. Det käns som har jag kommit in i en återvändsgränd bland former och färger, jag börjar på flera dukar och pannåer och märker snart att det jag gör, är redan gjort - av mej. Man kan inte springa ifrån sig själv men man måste kunna bredda sitt tänkande och kliva över gränser och våga pröva nya infallsvinklar.

Nyss hemkommen från ett regnigt Bornholm där vi har hängt 32 bilder på Galleri Rasch i Rönne, Bornholms "huvudstad". Inte bara jag i denna jättelokal utan också två trevliga danskar med textil, installation och måleri. Mycket trevlig vernissage med på danskt vis uppdukat vinbord med rött och vitt, som i den danska flaggan.Vi hann också med besök på två av Bornholms konstmuséer, på det största av dem finns en av mina absoluta favoriter då det gäller måleri, en triptyk målad 1949 av Nils Malkolm, den kan jag inte se mej mätt på, underbara färger mustigt och kraftfullt och med underbar komposition. Ännu ett bevis på att bra måleri står sig genom decennierna.

Kursen är genomförd till allas belåtenhet, tror jag. Att lyfta ett invant måleri till nästa höjd är ingen lätt uppgift, att våga överge det man redan kan och ge sig ut i det okända, för det fodras mod, eller i alla fall en rejäl brottningsmatch med sin egen hjärna. Jag kunde se rejäla utbrytningar till okänd mark som förvånade både mej och kursdeltagarna, några av dem var rena nybörjare alltså helt "oförstörda"och imponerande våghalsiga i sina första försök med färger i tub. Vi var ett mycket trevligt gäng, vi var flitiga och det gick åt många liter stimulantia i form av kaffe.

Midsommardagsstiltje, cykeltur i grönskan, lite pyssel i växthuset och vila, samt mer vila. Denna dag är nog svenska folkets vilodag efter gårdagens vilda dansande runt den berömda stången och andra ting.

Nu är mina barn hemma igen, inte alla förstås, efter utflykten till Bergööhuset i Hallsberg. Efter bärande uppför ateljetrapporna så vilar de ut i stora rummet. Det känns en tommhet och saknad när jag inte kan ge dem en liten översyn varje dag och inhämta en liten dos inspiration för fortsatta måleriska äventyr. Nu känns det bra igen, den tid då utställninge pågår blir inte så kreativ på konstens område men det har funnits andra saker att lägga kraften på, två stycken"gurkhus" har tillverkats, husgrunden, verandan, altanen  på huset har fått ny färg. Det är ju också måleri men mycket mer minimalistiskt än mitt vanliga. Några förmiddagar har jag varit på ateljen och gjort försök med färg och penslar och en dag hände det att färgen gick min väg, skönt att trots ett längre uppehåll hitta tillbaka. Det har också blivit några "slentrianer" som med 100 procents säkerhet inte kommer att överleva nästa veckas slut.

Torsdag, två dagar före vernissage i Hallsberg. Packar bilen på förmiddagen, trodde inte jag skulle få med allt men det gick, sikten åt höger kunde varit bättre men där långt upp på instrumentbrädan ligger en dam i svart nikab.

I dag är det 30 dagar kvar till vernissage i den vackra konsthallen i Bergööhuset i Hallsberg. Carl Larsson var en gång måg i detta hus och har brukat färg penslar på väggarna i övre våningen, och skulle han vakna till och gå ner i min utställning så skulle han nog inte känna någon likhet mellan hans och mitt måleri. Jag brukar inte vara nervös inför en utställning, men den här gången käns det något pirrigt. Det är nästan hemmaplan och här kan man inte komma med någon gammal skåpmat, det tänker jag inte göra heller det är väl så att jag har alldeles för mycket att välja på. Jag bär fram och tillbaks med bilderna på ateljèn för att se vilka som passar med varandra. Det blir både skulptur och måleri, och en av skulpturerna kanske kan vara kontroversiell, själv tar jag inte ställning utan ställer en fråga till publiken.

Startar med att ösa på färg och breda ut med nyinköpt "japanspackel". Det tar ganska lång tid att fylla den ganska stora skivan med färg, under tiden den vanliga våndan, kommer det att resultera i någonting vettigt. Just nu är jag ganska trött på detta abstrakta skapande som går ut på att med färger och former komponera bilden så att den blir acceptabel åtminstone för mej, att jag kan hitta en väg in och se om jag kan komma vidare bland färgsjok och oindentifierade former.
Nästa dags morgon ser jag positiva möjligheter och fortsätter "spacklandet" men hela tiden känner jag svagt gnagande tvivel, målningen liknar mer och mer någonting jag redan gjort och jag hittar ingenting att ta tag i. Fram på eftermiddagen ger jag upp och får en annan användning för den nyinköpta spackeln, att skrapa bort den dyra färgen av märket "Lukas"
Skönt, nu släpper våndan och tvivlet, börjar på några små dukar som jag fyller med den bortskrapade färgen från den stora skivan, duger bra som grund. Nu har det gått några dagar och jag har gått och tittat snett på den stora skivan med färgrester och linjer efter spacklandet och ibland tycker jag att den är bättre än den någonsin var under min våldsamma behandling med spackeln. Nu åker den upp på bordet och plötsligt kommer flera lysande ideèr om vad slutresultatet kan tänkas bli. Efter en dags intensivt arbete mestadels med penslar, känner jag att det går åt rätt håll, jag har passerat det stadium i målningen då det inte går att misslyckas helt. Nästa dags morgon blir jag positivt överraskad av vad ser, den är inte abstrakt på samma sätt som de senaste målningarna jag arbetat med, här finns föreställande former, former som överraskar i den komposition de hamnat i, det finns också en berättelse och en egen verklighetsupplevelse i bakgrunden.
Några smärre justeringar och jag är nöjd med att ha vänt ett misslyckande till, för mej, en framgång.

Mitt älsta barn-barn tycker att jag skall presentera mej lite mer tydligt, vad jag gör hur, och varför. Det vet hon säkert eftersom hon studerar informationsvetenskap på universitetsnivå. Det är säkert aldeles rätt tänkt i de flesta verksamheter då man vill komma ut med vad man kan och vill, men i mitt yrke målare och skulptör tycker jag att inte samma regler gäller. Yrke förresten, borde då vara konstnär, men jag kallar mej målare och skulptör då jag tycker att ordet konstnär är missbrukat och används i alla möjliga och omöjliga  sammanhang. För vem gör jag konst? Ja i första hand för mej själv för att jag är nyfiken och vill se vad som händer om jag gör si eller så med färgen eller träbitarna. Har man så lyckats att få andra betraktare att se någonting igenkännligt i det de ser gjort av mej, det driver mej att fortsätta skapa för att visa för andra.
Det finns ett antal olika tekniker för att skapa konst, det är det man lär sig på konstskolor, det blir bara en tråkig uppräkning, det som räknas är slutresultatet om man har lyckas i sitt meddelande till betraktaren.
I dag hade jag besök i ateljèn av min kompis som jag högaktar för sitt genuina intresse för konst, vi diskuterar mitt arbete, vänder och vrider på bilderna. I dag vände han på en stor målning som jag inte var nöjd med, och se där såg jag någonting nytt, här behövs bara smärre justeringar så klarar den att bli kompis med mina andra bilder i min femverksserie i större format.